- Vad kan du dra för slutsats av det då? Rektorn log och hennes vita tandrad blänkte i kapp med blingblinget runt hennes hals. Kuratorn och hans klassföreståndare la sina huvuden lätt på sned och tittade förväntansfullt på honom.
- Jag vet inte...
Han slog ner blicken. Vem orkade se det där djävla leendet som satt klistrat i hennes ansikte trots att han ännu en gång skitit i överenskommelsen? Inte han i alla fall.
- Vi vill ju bara ditt bästa. Ja, det vet jag att du förstår, du är ju en smart kille. Hans klassföreståndare, psykopat-Kerstin, såg nöjd ut med sin replik.
Tystnad.
Va fan glodde de hela tiden för? Han motstod impulsen att resa sig upp, ge dem fingret och försvinna ut för att aldrig mer komma tillbaka. Om det inte vore för mamma. Om det inte vore för mamma så skulle han göra det. Istället satt han tyst och tittade ner. Det var liksom koden; medan de förklarade vad han borde göra och vad han behövde, så uthärdade han. Snart skulle det vara över.
Tankarna for i väg. I kväll skulle han träffa Mimmi. I alla fall var det vad de bestämde i går kväll. Skulle han sms:a henne eller skulle han vänta tills hon hörde av sig? Tänk om hon hade glömt? Eller inte ville längre?
- Jag ser att du tänker så att det knakar. Kommer du fram till någon slutsats, månntro? Rektorns fråga fick honom att rycka till.
- Jag sms:ar!
- Ja, men det var väl en bra idé! Hon tittade på sina kollegor för att få deras bekräftelse och vände sig sedan åter till honom. Leendet var nu mer glatt än ansträngt.
- Sms:a mig så snart du har bestämt dig. Jag är helt öppen för de nya sätten att kommunicera. Vi måste ju anpassa oss till den tekniska utvecklingen! Hon skrattade till och kände sig plötsligt nöjd med utgången av mötet. Ha, skolans värsting skulle ha sms-kontakt med henne! Det måste väl ändå betraktas som ett genombrott? Sannerligen.
onsdag 12 maj 2010
tisdag 11 maj 2010
Om ekonomiskt och annat fördärvligt lättsinne
Östersund den 11 maj 1973
Ulla-Britt!
Jag är fortfarande chockad efter ditt samtal men ska nu försöka sammanfatta mina tankar brevledes då jag tror att det blir alltför upprörda känslor om jag ringer dig.
Nu måste du ta ditt förnuft till fånga! Hur du ens kan komma på tanken på skilsmässa när du är gift med en så snäll och skötsam man, det är för mig en gåta. Inte super han heller. Det är inte alla som har det så väl förspänt som du, förstår du inte det?
Hur ska du klara dig? Har du tänkt på det? Pengar växer minsann inte på träd. Det är inte likt dig att vara så oansvarig. Du måste också tänka på barnen, ska de behöva bli skilsmässoungar och tvingas flytta i från er fina villa och måsta bo i någon liten lägenhet? Nåden att vara tryggt försörjd skall icke underskattas!
Du säger att du känner dig olycklig, men vad tror du inte jag gjort i alla år? Hur tror du det känts för mig när din far varit ute och supit flera dygn i sträck och sedan kommit hem och slagit mig för att jag hade gömt hushållskassan? Och hur tror du att det kändes när din bror började gå i sin fars fotspår och dricka omåttliga mängder även han? Mitt liv har inte varit lätt, sanna mina ord. Men om det var en sak jag var bestämd på så var det att ni inte skulle behöva bli skilsmässoungar. Och det har ni heller aldrig blivit! Det är i alla fall något jag kan känna mig stolt över.
Det som chockar mig mest är att jag inte känner igen min egen lilla Ulla-Britt. Hon skulle aldrig fara i väg så huvudlöst och lättsinnigt. Du har alltid varit så klok och eftertänksam. Alltid tänkt på andra i första hand. Vad är det som har hänt? Jag ber dig att besinna dig och ta ditt förnuft till fånga.
Hälsningar från din Mor
P.S. Jag kommer inte ta ner ert bröllopsfotografi hur det än blir, det är då ett som är säkert. D.S.
Ulla-Britt!
Jag är fortfarande chockad efter ditt samtal men ska nu försöka sammanfatta mina tankar brevledes då jag tror att det blir alltför upprörda känslor om jag ringer dig.
Nu måste du ta ditt förnuft till fånga! Hur du ens kan komma på tanken på skilsmässa när du är gift med en så snäll och skötsam man, det är för mig en gåta. Inte super han heller. Det är inte alla som har det så väl förspänt som du, förstår du inte det?
Hur ska du klara dig? Har du tänkt på det? Pengar växer minsann inte på träd. Det är inte likt dig att vara så oansvarig. Du måste också tänka på barnen, ska de behöva bli skilsmässoungar och tvingas flytta i från er fina villa och måsta bo i någon liten lägenhet? Nåden att vara tryggt försörjd skall icke underskattas!
Du säger att du känner dig olycklig, men vad tror du inte jag gjort i alla år? Hur tror du det känts för mig när din far varit ute och supit flera dygn i sträck och sedan kommit hem och slagit mig för att jag hade gömt hushållskassan? Och hur tror du att det kändes när din bror började gå i sin fars fotspår och dricka omåttliga mängder även han? Mitt liv har inte varit lätt, sanna mina ord. Men om det var en sak jag var bestämd på så var det att ni inte skulle behöva bli skilsmässoungar. Och det har ni heller aldrig blivit! Det är i alla fall något jag kan känna mig stolt över.
Det som chockar mig mest är att jag inte känner igen min egen lilla Ulla-Britt. Hon skulle aldrig fara i väg så huvudlöst och lättsinnigt. Du har alltid varit så klok och eftertänksam. Alltid tänkt på andra i första hand. Vad är det som har hänt? Jag ber dig att besinna dig och ta ditt förnuft till fånga.
Hälsningar från din Mor
P.S. Jag kommer inte ta ner ert bröllopsfotografi hur det än blir, det är då ett som är säkert. D.S.
Om att tygla sitt humör
Ytterligare ett möte väntade och hon samlade snabbt ihop protokollpärmen, anteckningsblocket och mobilen. Ytterligare ett möte som förmodligen inte skulle leda någonstans. Det nya organisationsutvecklingsprojektet, som egentligen inte var nytt längre, hade gått i stå; hindren var för många och motståndet på företaget för stort. Teambuildningen hade inte hjälpt, trots dagar av samarbetsövningar och lekar för att "svetsa ihop gänget" och hon hade vid det här laget mer eller mindre utvecklat allergi mot blädderblock, post-itlappar, äggklockor och brain-storming. Den outtalade förväntningen från ledningens sida att som anställd alltid vara okritiskt positiv och öppen för organisationsförändringar tröttade henne vissa dagar till utmattningens gräns. Andra dagar var hon fly förbannad.
Nu tog hon den grå korridoren med lätta steg. Äntligen kände hon att hon skulle våga, äntligen skulle hon ta steget. Sockerdrickakänslan i benen spred sig till resten av kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken av en lycka som blandades med svindel.
Just när hon kliver in i konferensrummet bubblar skrattet upp inombords. Ett skratt som skvallrar om frihet. Hon ser de andras allvarliga ansikten och stoppar i sista sekund attacken.
- Man vill ju inte verka helt galen, tänker hon och slår sig ner på sin plats med en lagom bekymrad blick.
Nu tog hon den grå korridoren med lätta steg. Äntligen kände hon att hon skulle våga, äntligen skulle hon ta steget. Sockerdrickakänslan i benen spred sig till resten av kroppen. Tårarna brände bakom ögonlocken av en lycka som blandades med svindel.
Just när hon kliver in i konferensrummet bubblar skrattet upp inombords. Ett skratt som skvallrar om frihet. Hon ser de andras allvarliga ansikten och stoppar i sista sekund attacken.
- Man vill ju inte verka helt galen, tänker hon och slår sig ner på sin plats med en lagom bekymrad blick.
måndag 10 maj 2010
Stålbad
- Att du skulle bli hackkyckling...
Mormor tittade bekymrat på mig. Jag var tyst eftersom jag inte visste vad jag skulle svara.
- Du som är så söt, fortsatte hon.
Jag bet mig i läppen men sa fortfarande ingenting.
- Tänk på att det viktigaste är att inte visa att du blir ledsen. Du måste se ut som om du inte bryr dig om deras tramsigheter, då kommer de snart sluta.
Hon pratade på medan hon dukade bort från frukostbordet. Osten in under ostkupan, smörgåsmargarinet omsorgsfullt ner i smörbyttan. Porslin och bestick ner i det heta diskvattnet. Aldrig var köket så kliniskt ren och noggrannt ordnat som när mormor var på besök.
Skulle jag sätta på mig blusen, eller inte?Jag förbannade det faktum att jag hade haft den på mig i går. Ren slump, jag hade kunnat ha på mig vad som helst, men det blev blusen med små papegojor på. När magistern satte sig vid tramporgeln och uppmanade oss att slå upp sången på sidan tre i häftet; sången med namnet Kokkaburra, visste jag vad som väntade.
- Åååååh, här kommer Kokkaburra hörni!Skrattet fyllde korridoren. Mia som redan hade fått bröst satt med de andra längs med väggen. Hon tvinnade en ljus hårslinga runt ett finger.
- Snygg blus, Emma! Jag såg att även killarna skrattade nu. En del generat, men de skrattade. Kroppen kändes med ens blytung och luften tjocknade. Jag försökte se oberörd ut när jag klev över deras ben för att komma förbi. Äntligen ute ur korridoren sprang jag i min fantasi det snabbaste jag kunde bort där i från. Men jag gick.
Skulle jag sätta på mig blusen även idag? Min helvita blus hängde i garderoben och lockade med sin osynlighet. Sin frihet från allt vad papegojor hette. Som i trance tog jag på mig papegojblusen, knäppte långsamt knapp efter knapp. De skulle inte få se att jag brydde mig. Det var det viktigaste.
Mormor tittade bekymrat på mig. Jag var tyst eftersom jag inte visste vad jag skulle svara.
- Du som är så söt, fortsatte hon.
Jag bet mig i läppen men sa fortfarande ingenting.
- Tänk på att det viktigaste är att inte visa att du blir ledsen. Du måste se ut som om du inte bryr dig om deras tramsigheter, då kommer de snart sluta.
Hon pratade på medan hon dukade bort från frukostbordet. Osten in under ostkupan, smörgåsmargarinet omsorgsfullt ner i smörbyttan. Porslin och bestick ner i det heta diskvattnet. Aldrig var köket så kliniskt ren och noggrannt ordnat som när mormor var på besök.
Skulle jag sätta på mig blusen, eller inte?Jag förbannade det faktum att jag hade haft den på mig i går. Ren slump, jag hade kunnat ha på mig vad som helst, men det blev blusen med små papegojor på. När magistern satte sig vid tramporgeln och uppmanade oss att slå upp sången på sidan tre i häftet; sången med namnet Kokkaburra, visste jag vad som väntade.
- Åååååh, här kommer Kokkaburra hörni!Skrattet fyllde korridoren. Mia som redan hade fått bröst satt med de andra längs med väggen. Hon tvinnade en ljus hårslinga runt ett finger.
- Snygg blus, Emma! Jag såg att även killarna skrattade nu. En del generat, men de skrattade. Kroppen kändes med ens blytung och luften tjocknade. Jag försökte se oberörd ut när jag klev över deras ben för att komma förbi. Äntligen ute ur korridoren sprang jag i min fantasi det snabbaste jag kunde bort där i från. Men jag gick.
Skulle jag sätta på mig blusen även idag? Min helvita blus hängde i garderoben och lockade med sin osynlighet. Sin frihet från allt vad papegojor hette. Som i trance tog jag på mig papegojblusen, knäppte långsamt knapp efter knapp. De skulle inte få se att jag brydde mig. Det var det viktigaste.
söndag 9 maj 2010
Om att sticka ut
- Mamma, jag sticker ut!
Jag hann bara öppna munnen innan jag hörde dörren smälla igen. Min lilla snorpa som inte var så liten längre. Vart skulle hon nu då?
- Vart ska du? ropade jag efter henne när jag hunnit fram till dörren och slängt upp den på vid gavel.- Ut bara! Sluta fråga så jävla mycket, du kväver mig!
Hennes huvud var lätt framåtböjt över mobilen som hon vant knappade på när hon försvann bortåt längs gatan. De långa benen var klädda i trasiga svarta tunnstrumpor och synliga ända upp till rumpan där den korta kjolen tog vid. Hennes välsprejade lila hår stod på ända.
- Hej, hej! En förbipasserande granne log glatt och jag bet ihop och log tillbaka. Hon måste förstås ha hört det där med kvävandet och jag svor tyst en ramsa och bestämde mig för att ta min juvel i upptuktelse när hon kom hem. När hon nu skulle komma hem.
Du kan väl i alla fall klä dig ordentligt! Sms kan man alltid skicka om man är för irriterad för att invänta hemkomsten. Inget svar.
Och jag accepterar inte att du skriker åt mig ute på gatan!
Inget svar.
Dessutom vill jag veta vart du ska någonstans när du sticker ut!
Inget svar.
Alltså, jag vill bara veta var du är och när du kommer hem.
Jag är bara lite orolig, vet du.
JAG ÄLSKAR DIG!
Inget svar.
Jag hann bara öppna munnen innan jag hörde dörren smälla igen. Min lilla snorpa som inte var så liten längre. Vart skulle hon nu då?
- Vart ska du? ropade jag efter henne när jag hunnit fram till dörren och slängt upp den på vid gavel.- Ut bara! Sluta fråga så jävla mycket, du kväver mig!
Hennes huvud var lätt framåtböjt över mobilen som hon vant knappade på när hon försvann bortåt längs gatan. De långa benen var klädda i trasiga svarta tunnstrumpor och synliga ända upp till rumpan där den korta kjolen tog vid. Hennes välsprejade lila hår stod på ända.
- Hej, hej! En förbipasserande granne log glatt och jag bet ihop och log tillbaka. Hon måste förstås ha hört det där med kvävandet och jag svor tyst en ramsa och bestämde mig för att ta min juvel i upptuktelse när hon kom hem. När hon nu skulle komma hem.
Du kan väl i alla fall klä dig ordentligt! Sms kan man alltid skicka om man är för irriterad för att invänta hemkomsten. Inget svar.
Och jag accepterar inte att du skriker åt mig ute på gatan!
Inget svar.
Dessutom vill jag veta vart du ska någonstans när du sticker ut!
Inget svar.
Alltså, jag vill bara veta var du är och när du kommer hem.
Jag är bara lite orolig, vet du.
JAG ÄLSKAR DIG!
Inget svar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
