Stålbad

- Att du skulle bli hackkyckling...
Mormor tittade bekymrat på mig. Jag var tyst eftersom jag inte visste vad jag skulle svara.
- Du som är så söt, fortsatte hon.
Jag bet mig i läppen men sa fortfarande ingenting.
- Tänk på att det viktigaste är att inte visa att du blir ledsen. Du måste se ut som om du inte bryr dig om deras tramsigheter, då kommer de snart sluta.
Hon pratade på medan hon dukade bort från frukostbordet. Osten in under ostkupan, smörgåsmargarinet omsorgsfullt ner i smörbyttan. Porslin och bestick ner i det heta diskvattnet. Aldrig var köket så kliniskt ren och noggrannt ordnat som när mormor var på besök.

Skulle jag sätta på mig blusen, eller inte?Jag förbannade det faktum att jag hade haft den på mig i går. Ren slump, jag hade kunnat ha på mig vad som helst, men det blev blusen med små papegojor på. När magistern satte sig vid tramporgeln och uppmanade oss att slå upp sången på sidan tre i häftet; sången med namnet Kokkaburra, visste jag vad som väntade.

- Åååååh, här kommer Kokkaburra hörni!Skrattet fyllde korridoren. Mia som redan hade fått bröst satt med de andra längs med väggen. Hon tvinnade en ljus hårslinga runt ett finger.
- Snygg blus, Emma! Jag såg att även killarna skrattade nu. En del generat, men de skrattade. Kroppen kändes med ens blytung och luften tjocknade. Jag försökte se oberörd ut när jag klev över deras ben för att komma förbi. Äntligen ute ur korridoren sprang jag i min fantasi det snabbaste jag kunde bort där i från. Men jag gick.

Skulle jag sätta på mig blusen även idag? Min helvita blus hängde i garderoben och lockade med sin osynlighet. Sin frihet från allt vad papegojor hette. Som i trance tog jag på mig papegojblusen, knäppte långsamt knapp efter knapp. De skulle inte få se att jag brydde mig. Det var det viktigaste.